Inget blir någonsin som det en gång var...
Ett missförstånd,
och det är kört.
Man kan låtsas att allt är okej,
men det gör det inte bättre.
Man är feg om man döljer smärtan,
och ouppskattad om man aldrig får chans att berätta.
Du sa att du alltid skulle finnas vid min sida.
Det gjorde du.
Tills allting var väl gömt.
Fast nu?
När mina sköldar har exploderat?
Då ignorerar du det.
Du låtsas att du inte ser det,
men jag ser i dina ögon att det är precis det du gör.
Du vill inte se mig sån,
så du hoppas att det blir bra om du pratar bort det.
Men nej.
Det blir bara värre.
Om jag säger att jag mår dåligt så snälla...
Lyssna på mig...
Finns där för mig som jag finns för dig.
Jag vet att det är jobbigt för den som lyssnar,
för den som lyssnar brukar oftast vara jag.
Det är inte ofta som jag delar med mig av min smärta,
men när jag gör det så slår du iväg den.
Jag är inte sur,
bara...
Besviken.
Alltid.
Starkt ord.
Och när du lovar att alltid finnas där...
Se till att du håller det löftet.
För smärtan av att bli sviken...
Är stor.
Hade man kunnat vänja sig,
hade jag väl gjort det.
Men det gör man inte.
Smärtan är en stor chock varje gång.
Jag säger inte att du inte ställer upp.
För det gör du.
Och det vet jag.
Jag älskar dig för det,
och jag vill att du ska veta att jag ställer upp för dig med.
Men snälla...
Behöver jag prata...
Så lyssna.
Annars blir det bara värre.
Tack.
Hejdå!
och det är kört.
Man kan låtsas att allt är okej,
men det gör det inte bättre.
Man är feg om man döljer smärtan,
och ouppskattad om man aldrig får chans att berätta.
Du sa att du alltid skulle finnas vid min sida.
Det gjorde du.
Tills allting var väl gömt.
Fast nu?
När mina sköldar har exploderat?
Då ignorerar du det.
Du låtsas att du inte ser det,
men jag ser i dina ögon att det är precis det du gör.
Du vill inte se mig sån,
så du hoppas att det blir bra om du pratar bort det.
Men nej.
Det blir bara värre.
Om jag säger att jag mår dåligt så snälla...
Lyssna på mig...
Finns där för mig som jag finns för dig.
Jag vet att det är jobbigt för den som lyssnar,
för den som lyssnar brukar oftast vara jag.
Det är inte ofta som jag delar med mig av min smärta,
men när jag gör det så slår du iväg den.
Jag är inte sur,
bara...
Besviken.
Alltid.
Starkt ord.
Och när du lovar att alltid finnas där...
Se till att du håller det löftet.
För smärtan av att bli sviken...
Är stor.
Hade man kunnat vänja sig,
hade jag väl gjort det.
Men det gör man inte.
Smärtan är en stor chock varje gång.
Jag säger inte att du inte ställer upp.
För det gör du.
Och det vet jag.
Jag älskar dig för det,
och jag vill att du ska veta att jag ställer upp för dig med.
Men snälla...
Behöver jag prata...
Så lyssna.
Annars blir det bara värre.
Tack.
Hejdå!
Helvetes jävla skit fan...
Hur många liv måste jag förstöra,
hur många själar måste jag ha sönder,
hur många hjärtan måste jag krossa?
Hade kunnat skylla på dig,
men det är inte ditt fel att jag älskar dig...
Bry er om ni vill,
annars kan ni ignorera det som ni oftast gör nu för tiden...
Hejdå!
hur många själar måste jag ha sönder,
hur många hjärtan måste jag krossa?
Hade kunnat skylla på dig,
men det är inte ditt fel att jag älskar dig...
Bry er om ni vill,
annars kan ni ignorera det som ni oftast gör nu för tiden...
Hejdå!
Skitinlägg
Läs inte detta
Om någon använder ordet 'mobbare', 'svikare' eller 'lögnare'... Är det normalt att känna sig träffad? Jag mobbar inte någon, jag är själv mobbad och skulle aldrig utsätta någon för det som jag varit utsatt för i hela mitt liv. Jag sviker inte. Jag har blivit sviken, av många. Jag ljuger inte, bara om hur jag mår. Men för det mesta så ljuger jag inte ens då, jag bara undviker. Bara i extrema förhållanden så ljuger jag och då är det för att inte vara elak. Varför måste jag känna mig ansvarig för allt som blir fel, för alla som mår dåligt? Jag klarar inte av om någon mår dåligt, fast ännu värre... Jag njuter av att någon som förtjänar mår dåligt. Det är omoraliskt och fel... Vad är det för fel på mig? Något måste det vara. Jag är lätt avundsjuk, jag blir lätt sårad, jag undviker folk, jag blir beroende av sällskap, jag har lätt att gråta, jag har lätt att bli arg... Jag har lätt att gråta när jag blir arg! Minnen... Dem rusar igenom mig... Glimtar. Av ett annat liv. Av slutet. En ny början. Längtan. Av att hålla om någon, att kunna trösta. Att bli tröstad. Jag vägrar erkänna att jag är svag. Ingen får tycka synd om mig. Jag ska vara osårbar. Oförstörbar. Varför? Vet ej. Kan. Inte. Fokusera. Allt blir suddigt, allt blir jobbigt. Aj. När jag kommer bort rivs en del av min sköld ner. Jag är isolerad. Fast inte nu längre. Dem attackerar. Mina försvar har slutat fungera. Mina soldater är borta. Mördade. Mörkret kommer mot mig. Jag har glömt hur man försvarar sig. Jag gömmer mig. Ingen hittar mig. Du ser mig. Aj. Inget hände. Jag håller tillbaka. Jag. Vet. Inte. Hur. Det. Är. Att. Vara. Normal. Allt förstörs, allt rivs ner. Jag är sårbar. Dödlig. Vill inte vara en mobbare, en svikare och en lögnare. Vill inte att ni vet om varandra. Försvinn från hennes liv. Försvinn från mitt. Hjälp! Jag håller på att bli galen. Känslorna stiger inom mig. Svallar över. Tårar rinner. Försöker stoppa dem , men det går inte. Du ser dem. Du märker. Du bryr dig inte. Precis som alla andra. Jag vill vända mig bort. Fast du håller fast i mig. Drar mig djupare... NEJ. Jag får inte säga så. För likt. Vill dö. Får inte. Vill leva. Kan inte. Hur hänger det ihop? Blir beroende. Får inte sluta... Kan inte svika dig... Stopp. Jag får inte. Jag vill inte svika. Gör jag så sviker jag dig. Gör jag det inte... Då sviker jag dig. Fan. Nu blev allt mörkt. Förlorat flera gånger. Får inte göra det igen. Jag måste vara stark. Jag måste vara osårbar. Jag måste vara förstående. Snäll. Generös. Rolig. Tröstande. Förlåtande. Accepterande. Berömmande. Jag måste vara en vän. Kan inte vara perfekt... Måste. Kan inte. Får inte. Lever inte längre i denna världen...
Hoppas ni inte läste!
Hejdå!
Om någon använder ordet 'mobbare', 'svikare' eller 'lögnare'... Är det normalt att känna sig träffad? Jag mobbar inte någon, jag är själv mobbad och skulle aldrig utsätta någon för det som jag varit utsatt för i hela mitt liv. Jag sviker inte. Jag har blivit sviken, av många. Jag ljuger inte, bara om hur jag mår. Men för det mesta så ljuger jag inte ens då, jag bara undviker. Bara i extrema förhållanden så ljuger jag och då är det för att inte vara elak. Varför måste jag känna mig ansvarig för allt som blir fel, för alla som mår dåligt? Jag klarar inte av om någon mår dåligt, fast ännu värre... Jag njuter av att någon som förtjänar mår dåligt. Det är omoraliskt och fel... Vad är det för fel på mig? Något måste det vara. Jag är lätt avundsjuk, jag blir lätt sårad, jag undviker folk, jag blir beroende av sällskap, jag har lätt att gråta, jag har lätt att bli arg... Jag har lätt att gråta när jag blir arg! Minnen... Dem rusar igenom mig... Glimtar. Av ett annat liv. Av slutet. En ny början. Längtan. Av att hålla om någon, att kunna trösta. Att bli tröstad. Jag vägrar erkänna att jag är svag. Ingen får tycka synd om mig. Jag ska vara osårbar. Oförstörbar. Varför? Vet ej. Kan. Inte. Fokusera. Allt blir suddigt, allt blir jobbigt. Aj. När jag kommer bort rivs en del av min sköld ner. Jag är isolerad. Fast inte nu längre. Dem attackerar. Mina försvar har slutat fungera. Mina soldater är borta. Mördade. Mörkret kommer mot mig. Jag har glömt hur man försvarar sig. Jag gömmer mig. Ingen hittar mig. Du ser mig. Aj. Inget hände. Jag håller tillbaka. Jag. Vet. Inte. Hur. Det. Är. Att. Vara. Normal. Allt förstörs, allt rivs ner. Jag är sårbar. Dödlig. Vill inte vara en mobbare, en svikare och en lögnare. Vill inte att ni vet om varandra. Försvinn från hennes liv. Försvinn från mitt. Hjälp! Jag håller på att bli galen. Känslorna stiger inom mig. Svallar över. Tårar rinner. Försöker stoppa dem , men det går inte. Du ser dem. Du märker. Du bryr dig inte. Precis som alla andra. Jag vill vända mig bort. Fast du håller fast i mig. Drar mig djupare... NEJ. Jag får inte säga så. För likt. Vill dö. Får inte. Vill leva. Kan inte. Hur hänger det ihop? Blir beroende. Får inte sluta... Kan inte svika dig... Stopp. Jag får inte. Jag vill inte svika. Gör jag så sviker jag dig. Gör jag det inte... Då sviker jag dig. Fan. Nu blev allt mörkt. Förlorat flera gånger. Får inte göra det igen. Jag måste vara stark. Jag måste vara osårbar. Jag måste vara förstående. Snäll. Generös. Rolig. Tröstande. Förlåtande. Accepterande. Berömmande. Jag måste vara en vän. Kan inte vara perfekt... Måste. Kan inte. Får inte. Lever inte längre i denna världen...
Hoppas ni inte läste!
Hejdå!
Klagoinlägg då!
Är så jävla trött...
Påå...
Ja, allt!
Orkar inte med mer snart!
Ingen fattar!
Det är inte som alla tror det är.
Visst, jag är gärna social och så,
men vissa dagar,
när jag bara mår skit,
vill jag 'rymma iväg'.
Ni måste fatta det...
Då 'rymmer' jag antingen till en bok...
Eller till roleplayen...
Jag mår skit,
och försvinner till en annan värld,
skapad av fansi...
Fast då kommer ni och klagar och gör mig bara värre till mods...
Jag tar skit varje dag, men stöter bort det...
Jag blir anklagad och tar emot det,
men låter inte min fasad spricka.
Jag är mentalt störd,
jag är efterbliven,
skulle inte förvåna mig om jag hade en psykisk sjukdom,
så jag är glad.
någon säger:
'jävla idiot'
och jag svarar:
'håller med, går inte att vara dummare än jag'
och så typ...
Alla tror jag inte bryr mig, men jag tar åt mig,
och ibland får jag vissa PMS ryck osv...
Ibland krävs det inte ens PMS för
att jag ska vakna till
och bli så sur att jag skulle kunna mörda någon.
DÅ vill jag inte vara här.
då vill jag vara i ett land med vampyrer
och varulvar
och drakar
och flygande grodor!
jag klarar inte av det.
jag klarar inte av det.
Jag hatar verkliga livet och
måste ha en stor del av min fantasi med mig dagligen.
Visst, jag är beroende?
Okay, fatta?
Men ibland klarar jag det inte och måste komma bort!
Stannar jag här blir jag deprimerad och
kommer förmodligen börja skära mig igen,
ar faktiskt förjävla nära idag...
Så snälla...
sitter jag med roleplayen SÅ MÅR JAG INTE BRA!
och då vill jag inte ha ngt med verkligheten att göra.
Då vill jag bara bort.
Roleplayen var ett sätt för mig att komma bort från verkligheten,
utan att möjligtvis hoppa från ett berg...
Det är ett sätt att bedöva smärtan...
Så snälla.
Lämna oss ifred...
Hejdå!
Suck...
Jag måste skriva av mig...
Jag måste först och främst säga att du kan dra åt helvete!
Du var min enda vän,
Jag vet knappt vem du är,
Livet var kort,
Tycker nästan synd om människorna som läste det!
Förlåt!
Jag måste först och främst säga att du kan dra åt helvete!
Det löser sig inte att du skyller på mig eller någon annan.
Fatta att det är hos dig som problemet ligger!
Fatta att det inte är jag,
inte är hon,
inte är han,
inte är det,
inte är den.
DET ÄR DU!
Fatta det...
fatta att jag har gått vidare,
fatta att jag inte gillar idg mer,
fatta att jag inte vill ha med dig att göra!
Jag vill inte bli påmind om den tiden mer,
och du är tyvärr en del av den.
du undviker mig i verkligheten
för att kunna käfta med mig och mina vänner genom en skärm.
du klandrar mig,
säger att jag ljuger,
att jag låtsas.
Du har fel.
Jag var ärlig,
men jag misstog mig på dig.
Du kan gå och dö...
Du var min enda vän,
jag litade på dig.
Jag fattar inte hur mycket det förändrats.
Vi träffades nästan aldrig,
och vi gör det knappt nu helller.
När vi träffades så var vi glada och hade det roligt,
men nu har vi inte träffats på länge.
Jag har förändrats,
du har förändrats,
vi har förändrats.
Vi var brevkompisar,
sen mailkompisar,
vi var bästa vänner,
kusiner,
som systrar,
men nu...
Jag hör aldrig av från dig,
jag hör aldrig av mig.
Jag klandrar dig inte,
men inte heller mig själv.
Jag saknar dig
och hoppas vi träffas snart igen.
Jag vet knappt vem du är,
jag har inte kännt dig så länge.
Jag vet inte vad som händer,
vet inte vem jag är.
Vet inte vad jag betyder,
men du betyder för mycket för mig.
folk säger att jag borde skämmas,
men jag har ingen stolthet att förlora.
Du är min vän, en av dem närmaste.
Det finns dem som vet mer än dig,
men det finns vissa saker man inte ens vill veta.
Vissa saker man helst undviker att veta,
men dem sakerna kommer förfölja en och berätta sig själva.
Jag orkar inte med att inte veta,
men jag vill inte veta.
Jag vill njuta av dem glädje diit sällskap och vänskap
skänker till mig.
som alla mina vänner skänker till mig.
På något sätt så kan man aldrig betyda mer än någon annan.
Du är en av dem närmaste,
och en av dem bästa,
men ändå inte bäst.
Bäst finns inte.
Jag känner sånna som är bra på saker,
bättre än andra på saker.
Som att vara rolig, snäll, hjälosam, generös...
men man kan aldrig vara bäst...
Jag hatar att folk har 'bästisar' och bästa vänner.
alla vänner är lika mycket värda...
Tycker i alla fall jag.
Livet var kort,
livet var snart över,
livet var meningslöst,
men nu är det bättre.
Ja jag mådde dåligt,
jag har gjort saker jag ångrar,
men jag gladde mig åt dem små lyckliga sakerna.
som att vara med sina vänner och ett härligt skratt.
Jag har skärt mig,
jag har misshandlat mig själv,
jag har gråtit,
jag hade slutat bry mig sedan länge.
Sedan blev det bättre,
jag blev lyckligare av olika sätt,
av olika saker.
Men skiljsmässan och flytten var nog bäst.
En ny start,
en ny början.
Det var vad jag behövde.
Jag fick det.
Och nu är jag lycklig.
Oftast...
Tycker nästan synd om människorna som läste det!
Hejdå!
