The Creative Teen

Jag suger på att uppdatera... Ingen läser dte här i alla fall sååå... Hejdå!

Jag har försökt att gå vidare,
jag har försökt att sluta,
men det går inte.
Ditt namn sitter ristat i mitt hjärta och jag kan inte fatta att jag inte kan sluta älska dig.
Du betyder för mycket för mig.
Hur lite jag än vill det.
Jag försökte gå vidare,
men sårade någon annan istället.
Dina ögon är min livsglädje.
Ditt leende min dröm.
Ditt skratt min enda tröst.
Jag önskar jag kunde glömma,
allt jag vet om dig,
och allt du vet om mig.
Vill veta att du finns,
vill att du ska veta att jag finns.
Men vill ha dig som vän, hur mycket jag än älskar dig.
Jag vill inte älska dig.
Bara om du älskar mig.
Vilket du inte gör.
Inte nog.
Eller alls.
Jag ska försöka sluta ha dig som min drog.
Jag ska försöka sluta se på dig med ögon fulla av minnen och känslor.
Jag ska försöka hålla mig borta,
men kommer aldrig lyckas.
Jag älskar dig.
Fatta?
Jag har sagt att jag gillar.
Att jag verkligen verkligen VERKLIGEN gillar dig.
Men att älska någon?
Det förstår jag bara att jag gör nu.
Och du är den enda som jag någonsin kommer kunna älska.
Du är den enda jag aldrig kommer glömma.
Jag älskar dig.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hejdå!

Memories are painfull but important.
Without them I wouldn't move on.
Without them I wouldn't have anything to move on from.
No past, no future.
I need memories to love,
to hate,
to feel,
to laugh,
to cry,
to feel pain,
to feel relife.
I need them as I need air to breath.
I love them because they exist,
I love them because what they've done with me.
Memories are filled with love,
hate,
feelings,
laughters,
tears,
pain,
relife.
Memories is what keeps me going.
I get new, Iloose old.
But the importent ones stay,
even if they hurt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hejdå!

När nattens mörker får ge vika för gryningens strålar

Du är mitt liv.

 

Vissa dagar är långa. Vissa dagar är korta. Men varenda dag gör du mitt liv bättre.

Vissa dagar är ljusa. Vissa dagar är mörka. Men varenda dag hjälper du mig att se.

Vissa nätter är långa. Vissa nätter är korta. Men varenda natt drömmer jag om dig.

Vissa nätter är ljusa. Vissa nätter är mörka. Men varenda natt finns du hos mig.

Du är min dag, du är min natt. Du är mitt liv.

-------------------

 

Funderingarnas äng

 

Gräset svajade i den ljuva sommarbrisen

och den stora ängen öppnade sig framför mig.

Jag tog ett steg ut i havet av gräs och hörde fåglarna kvittra.

Gräset som drogs mot mina bara ben kändes skönt

och jag vill inte sluta gå.

Mitt på ängen så fann jag en plätt med kortklippt gräs.

Det korta gräset var svalt under mina bara fötter.

Jag satte mig ner och den varma vinden drog i mitt hår.

Jag lade mig ner och njöt av dagen.

Livet som väntade mig speglade sig i molnen.

Det såg lyckligt ut så jag blundade.

Och där låg jag och väntade på att livet skulle börja.

Men först efter att det kalla duggregnet bröt ut så insåg jag

att hur länge jag än väntade på livet, så skulle det inte komma till mig.

Jag måste ta mig dit själv.

----------

 

Därför lever jag

 

Lusten att gråta slet i mitt hjärta

Lusten att skratta var sedan länge bortglömd

Lusten att leva var inte längre så stark

Lusten att dö lät mer och mer lovande.

Varför slängde du mitt hjärta i marken?

Varför brydde du dig inte om mig?

Varför ångrade du dig inte så fort en tår gled ner för min kind?

Varför låtsas du som om att jag inte existerar?

Livet är hårt ibland

Livet är lätt ibland

Livet är besvärligt ibland

Livet är sant

Därför lever jag

---------

Never

 

Never been dissapointed,

cause I never belived

Never been hurt,

cause I never trusted.

Never been hated,

cause I never been in love.

Never also has consecuenses.

Never belived,

never had something to lean back on.

Never trusted,

never been trust.

Never been in love,

Never will be loved.

Never say no

to the things

that create happiness

just because

you are to cheep

to pay a little heart.

----

Musiken dunkade i dem gamla högtalarna i salen som var delad på mitten med en stor provisorisk vägg. Jag satt ner på den obekväma träbänken, men var ändå inte där. Basket spelades och ljudet avätt basketbollen som slog mot golvet var lugnande på ett underligt sätt. Jag satt och i iakttog spelarna. En del av mig ville kunna spela som dem. Vara beredd på motståndarnas offensiv och skydda bollen, tills jag skulle lämna över den. Antingen till en lagkamrat, eller till korgen som hängde och väntade. Jag såg en av spelarna böja sig ner och knyta sitt skosnöre. Vet inte varför, men på ett underligt sätt så reagerarede jag starkt på det. Hur kan något så oviktigt vara så stort och uppmärksammhetskallande? Hejdå!